”Har man gjort det rätt ska det se självklart ut”

En dräkt prydd med välgräddade brödkringlor, svepande volangklänningar i tartan-mönster och en av julens andar skapad som ett lysande stearinljus. Det är några av alla de fantasifulla kostymer som syns i föreställningen En julsaga.
– Man börjar skissa, och så helt plötsligt står hon där och lyser på scenen. Det är rätt häftigt, säger Helena Andersson, kostymdesigner.

Hennes arbete med föreställningen En julsaga började i december förra året, med en inspirationsresa till ett vintrigt London och ett nära samarbete med scenograf Caroline Romare.
– Vi har exakt samma smak. Vi har exakt samma bus i oss, vad vi gillar för färgskalor, vi gillar urtvättade saker. När vi var i London insåg vi att det var väldigt mycket på fasaderna, svart – i – svart. Alltså blankt, matt, och rökigt, säger Helena.  
De svarta, frostiga och blå tonerna från Londons fasader speglar sig nu i både scenografin och grundkostymerna till föreställningen. Att grunden är mörk är en blandning av estetiska och praktiska skäl, berättar Helena.
Med ett tiotal grundkostymer, och fler än hundra karaktärer, behövde fokus ligga på föreställningens fantasifulla kostymer som tillverkats i teaterns kostymateljé.
– Då designade jag en ganska mörk grund, som har gått i brunt, olika svarta nyanser, lite åt det gröna, lite åt det blå. Alla har den grunden för att vi skulle kunna sätta på tecken för teater uppepå. Och det har tillverkats av skräddarna här, säger Helena.
Bland karaktärerna finns de tre julandarna, där anden Juliet, skapad som ett lysande stearinljus, ligger Helena särskilt varmt om hjärtat.
– Den tyckte jag var roligast att komma på. Det står ju i manus, när man läst julsagan, att ”du bländar mig” och man förstår att den lyser, säger Helena.
Efter att ha läst manuset började hon fundera på vilka saker som lyste på 1870-talet, tidsepoken då föreställningen utspelar sig.
– Det är ju ett ljus, såklart!
Och så kom hon på tanken att göra julanden till ett stearinljus.
– Så tänkte jag, kul, ett stearinljus med en sådan här 1870-talsrumpa. Och så började huvudet spinna, man börjar skissa, och så helt plötsligt står hon där och lyser på scenen. Det är rätt häftigt. Man får någon idé liksom, när man sitter vid frukostbordet. Den är rolig, känns klockren.

Bland de kostymer som tillverkats i teaterns kostymateljé finns också de tartanmönstrade volangklänningar och kiltar, som syns bland annat i fest-scenerna i Fizzwigs lagerlokal.
– Vi tänkte att Fizzwigs är från Skottland. De är varma. Annika (maskdesigner) har gått på varma hårfärger och vi har gått på tartanrutor.
I scenerna hemma hos familjen Cratchit, ett varmt och kärleksfullt hem, går färgskalan också i röda, varma toner.
– Vi hade tänkt från början att det skulle vara mycket stickat där. Men det var lite svårt. För om man inte stickar det från scratch är det väldigt svårt med epok och stickat. Det är lätt att det blir femtiotal eller att man inte kan tidssätta det. Så då blev det att vi körde varma färger.
Helena har även plockat accessoarer och plagg från teaterns kostymförråd, som vantar, halsdukar, koftor.
– Det är ju också sådant som skräddarna gjort, fast förut. Man får vara försiktig när man plockar från lager, att man inte tar någon annans design. Utan snarare basplagg. Man kan inte ta signaturplagg, säger Helena.

Efter nästan åtta veckors repetitioner återstod detaljerna, bland annat patinerade hon några av plaggen in i det sista.  
– Det handlar inte så mycket om att man är snobbig med att det ska vara snyggt. Utan det handlar om att, den karaktären funkar inte. Då har inte jag något val, då måste jag in i patineringen. The show must go on, liksom, säger hon, och känslan inför premiär var bra.
– Det är häftigt att se att det är ett helt hus som har en vision och att alla går all in och gör så att det blir så. Helt plötsligt står ens skisser på scenen och rör sig, och det är lika sjukt varenda gång. Det är det som är så ballt med teater, att man inte är en egenkonstnär utan att alla kavlar upp ärmarna.
Text: Andrea Thür
Foto: Magnus Stenberg (porträtt, Helena) och Josefin Wiklund (föreställningsfoto)

Fakta/Helena Andersson
Aktuell som kostymdesigner på En julsaga, som hade premiär den 25 oktober på Norrbottensteatern. Hade även premiär på två produktioner i Norge under hösten, Våkendröm i Bergen och Romeo och Julia i Oslo.
Maskör i grunden, gått utbildningen till maskdesigner på Dramatiska Institutet.
Har gjort mask och kostym till närmare tvåhundra produktioner. ”Det här är andra gången som jag bara gör kostymdesign.”